Minns ni?!?

Allra första mms:et...

Nyheten.

Godbiten!

Så efterlängtad...

Tänk! Ett helt år har gått.

Sedan det där mms:et skickades en oktobereftermiddag.

Den 31:te...

I skrivande stund är det nästan ett år sedan vattnet gick.

Och innan dess: http://hannasvantabarn.blogg.se/2008/october/barnmorskebesok.html

Vid 23.30.

Ovetande.

Nyss i säng...

För ett år sedan satte vi oss i bilen och körde till BB.

Och dagen efter föddes vår finaste Lilla!

Det är obegripligt,ångestfyllt,tårdrypande lyckokänslor och massa,massa kärlek som bubblar vid tanken. Jag kan inte förstå...Hur det gått så fort men ändå så långsamt...

För vad vore livet utan Henne!?

Vår lilla Fina. Som kan gå och små-springa. Klättra upp i soffan och göra ramsor.

Göra ImseVimseSpindel och skratta högt.

Har 8 tänder och söt putmage.

Tjocka lår och världens gullligaste små korv-tår...

Vår sol,vår skatt - vårt allt!

Vår sång, vårt skratt...

Vårt klister.

Det är skrämmande och spännande på samma gång.

Hur tiden flyger...

Samtidigt minns jag och rufsar hennes älskade storebror i håret.

Talar om för Honom hur jag minns HANS första födelsedag.

Som i förrgår...

I kväll pussade jag lite extra på vår lilla.

Nattade min bebis för sista gången.

I morgon nattar jag en ett-åring.

MIN ett-åring!

Ett barn...

Ett troligen mycket trött litet födelsedagsbarn...:)

Dagens förnimmelse...

En plötslig känsla.
En tanke...

Det känns faktiskt helt okej att börja jobba igen!

Inte alls så att jag är redo att lämna bort fisen, men att hon ska vara hemma med sin pappa, det känns okej.
Mer än okej.

Tänk bara att få duscha och göra sig i ordning i fred.
Att få bry sig om hur man ser ut och vad man ska ta på sig.
Varje dag!
Och sen komma hem.
Och vara väntad, saknad och efterlängtad...

Det känns mysigt.
Jag tror jag är redo...

Kanske inte 1 januari...men idag!;)

Världens sötaste höstbild?

...

Citerar syster: "Troligtvis!"

Ett enda virr-varr...

Tillbaka.
Äntligen!

Vet inte vart jag ska börja...
Så mycket som skett och gjorts.
Men...

Vi har ju flyttat iaf och det mesta stöket kring detta är klart.
Har massor kvar, men på det stora hela ser det helt okej ut!
Folk frågar hur det känns och jag vet inte. Faktiskt.
Vi har inte hunnit känna efter riktigt ordentligt.
Var iväg i helgen och det kändes hela tiden att efter den resan så kan man kanske börja. Känna efter...
Det är så svårt för det är så mycket kvar.
Som ska fixas, hängas rätt, ställas rätt, slängas och sorteras...
Men att vakna och gå ut och komma ut mitt i smeten - det älskar jag!
Känslan av att vara en del av något. Något större. Något levande...
Och att se, känna och höra en stad vakna är obeskrivligt!
Ljud, dofter, ljus...Då känner man sig levande!

Det ä'r också mysigt att stjäla staden.När ingen annan är vaken. Att ensam ha den för sig själv.
Tidig morgon och sen kväll...
En sak vi märkt sedan vi flyttade hit är hur man tycker allt ser mjukare ut. Nu när det är VÅR stad, vårt hem...Byggnader och dylikt. Och allt ser så mycket snällare ut.
Och vackrare!
Det är en otroligt vacker stad!
Kan inte förstå hur jag kunde vara blind för just detta.
Under skoltiden...
Trodde aldrig att jag skulle vara en del av denna staden.
Men jag är glad att det blev så!

Kort och koncist (?) kan jag konstatera att vi vi trivs bättre iaf. Det är först när vi kom hit som jag insåg hur mycket jag vantrivts på gamla stället...