Fan...

Jag tror jag sabbade min (relativt) nyopererade hand i eftermiddags.
Aj!
Jag och Inez hopp-dansade till en gammal Winnerbäckskiva på hög,hög volym och hon tjöt av skratt.
Men...
Som sagt...Aj!!!

Vänner...

Det finns vänner av alla de slag.
Jag har några av varje, känns det som...

Det finns någon som är så nära,så nära som ingen annan.
Fast geografiskt så långt,långt bort.
Man kan höras och ses, ofta eller sällan, men man vet exakt vart man har varann.
Som än kärleksrelation på avstånd, nästan.
Man vill så mycket mer än vad man förmår.
Man vill vara där i vått och torrt.
Man vill känna glädjen, dela smärtan, torka tårarna och drunkna i skratten...
Som en förälskelse på avstånd, nästan...
Man älskar så mycket men kan för sällan dela det...Och det gör så ont.

Sedan finns det någon som jag nästan inte är värd att ha som vän.
Någon som kan ge mer än jag.
Någon som har all tid i världen för mig men som jag, av förklarliga skäl, inte har lika mycket tid att ge. Någon som känner till saker om mig som knappt jag vet. Som vet hur jag är i pressade situationer. Hur jag hanterar liv och död, sorg och glädje...
Någon som finns där för mig när jag kan, men som jag kan ha dåligt samvete för.
Just för att jag inte kan ge så mycket.
På samma villkor...

Det finns någon jag känt hur länge som helst, men som då och då glider mig ur händerna. Eller tvärtom? Någon jag ibland inte kan eller får vara med. Någon som nästan byter ut en. Och ersätter? Vänner jag egentligen är väldigt nära, både geografiskt och känslomässigt. Men som jag ändå inte hittar eller ges tid att vara med. Som försvinner lite. Och kommer tillbaks lite...

Det finns någon som mest känner till ens vildaste sidor. Som man festat mycket med och som man när som helst kan ha lika kul med! Som man periodvis träffat så intensivt. Och sen inte alls. Som man känner.Men ändå inte. Eller som man känt, men inte längre...

Det finns någon jag egentligen inte känner alls, men som jag skulle vilja känna mer. Som jag inte vet hur man hittar tid och möjlighet till att träffas. Och hur??? Det är nästan den svåraste biten. De nya. Som man vill mer med,men som man inte vet om det är besvarat...Om man är någon eller om man egentligen inte alls finns för dom...Om de lika bra klarar sig utan? Glömmer och går vidare...

Det finns någon som man klickar med direkt. Som man tycker oerhört mycket om utan att man känner. Som man känner att man känner fast man inte känner. Fast man känner så mycket ändå. Som man bara vill vara med mer och mer och dela mer och mer med...Som man kanske inte vet hur mycket man tycker om förrän man nästan mister!...

Idag gjorde jag nästan det...Miste en sån vän. En så himla fin tjej!
Och mitt hjärta gick nästan i bitar när jag trodde att jag aldrig skulle få chansen.
Att säga. Att vara med. Att lära känna.Mer...
Jag hade tur...
HON hade tur.

Det gör ont...

Det gör ont när någon jag älskar har ont.
Det gör ont när jag läser, hur hon mellan raderna skriker.
Det gör ont när man vill vara nära men inte kan.
Det gör ont att vara för långt bort.
Det gör ont att inte kunna krama, inte kunna dela...

När det gör ont börjar man ifrågasätta.
Om man inte istället borde vara nära.
Nära någon man äslkar.
Någon man vill krama när något gör ont...

Det gör ont när någon man älskar har ont.
Därför ringer jag henne istället...

Inez-nytt!

Inez.
1 år och tre veckor.
Inez kan härma hönan: Kaa-kaa.
Tigern: Grrrrrrr...
Bilen: Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrmmm....
Och nu även ibland hunden: BooowBooow!

Hon pekar på sig själv, på magen, när man frågar "Var är Inez?".
Efteråt tittar hon på magen.
Som om hon letar efter någon.:)

Hon kan,när hon vill, rörelserna till HELA Imse Vimse Spindel.
Hon älskar böcker och bilar och dessa två i kombination är total tillfredställelse.
Bla. i form av boken "Tunga fordon".

I brist på annat...

Pratade med min far.
Diskuterade Kongo-rättegången.
Vi följde den i eftermiddags.
Live.
På laptopen...
Han sa att han inte orkade bry sig om sånt...
Jag konstaterade att vi gör.
I brist på annat.
Det och kommentera varandras status på Facebook stup i ett...;)

Fundering...

Det var otroligt länge sedan det skrevs här.
Så länge sedan att det finns massor som borde skrivas.
Om hur vi letar dagis till Inez, skola till Isak och en massa känslor och en massa andra tankar och funderingar.

Det jag tänkte skriva om är en fundering.
Jag har tänkt att jag måste verkligen ta tag i bloggandet och skrivandet.
Inte så mycket för min egen skull,men för andras.
För vänner som finns för långt bort.
För en syster som snart flyttar till andra sidan jorden...
Så att det går att få en inblick i vårt liv.
Hos oss.
Om man vill...

Nu tänkte jag att bloggen kanske ska bli lite mer öppen.
Att Erik kanske ska börja skriva lite, eftersom han ska vara hemma nu.
Och Inez-uppdatera...
Och kanske Isak kan få skriva någon gång när han har något att berätta.
Så blir det en riktig familjeblogg.
Som de som vill veta vad som händer,görs och tycks kan läsa...
Och foton kan läggas upp och man kan följa och hänga med och hänga på...

Det tror jag blir riktigt bra!
(Nu ska vi bara hitta tid,ork och lust till detta också...;)...)