Vänner...

Det finns vänner av alla de slag.
Jag har några av varje, känns det som...

Det finns någon som är så nära,så nära som ingen annan.
Fast geografiskt så långt,långt bort.
Man kan höras och ses, ofta eller sällan, men man vet exakt vart man har varann.
Som än kärleksrelation på avstånd, nästan.
Man vill så mycket mer än vad man förmår.
Man vill vara där i vått och torrt.
Man vill känna glädjen, dela smärtan, torka tårarna och drunkna i skratten...
Som en förälskelse på avstånd, nästan...
Man älskar så mycket men kan för sällan dela det...Och det gör så ont.

Sedan finns det någon som jag nästan inte är värd att ha som vän.
Någon som kan ge mer än jag.
Någon som har all tid i världen för mig men som jag, av förklarliga skäl, inte har lika mycket tid att ge. Någon som känner till saker om mig som knappt jag vet. Som vet hur jag är i pressade situationer. Hur jag hanterar liv och död, sorg och glädje...
Någon som finns där för mig när jag kan, men som jag kan ha dåligt samvete för.
Just för att jag inte kan ge så mycket.
På samma villkor...

Det finns någon jag känt hur länge som helst, men som då och då glider mig ur händerna. Eller tvärtom? Någon jag ibland inte kan eller får vara med. Någon som nästan byter ut en. Och ersätter? Vänner jag egentligen är väldigt nära, både geografiskt och känslomässigt. Men som jag ändå inte hittar eller ges tid att vara med. Som försvinner lite. Och kommer tillbaks lite...

Det finns någon som mest känner till ens vildaste sidor. Som man festat mycket med och som man när som helst kan ha lika kul med! Som man periodvis träffat så intensivt. Och sen inte alls. Som man känner.Men ändå inte. Eller som man känt, men inte längre...

Det finns någon jag egentligen inte känner alls, men som jag skulle vilja känna mer. Som jag inte vet hur man hittar tid och möjlighet till att träffas. Och hur??? Det är nästan den svåraste biten. De nya. Som man vill mer med,men som man inte vet om det är besvarat...Om man är någon eller om man egentligen inte alls finns för dom...Om de lika bra klarar sig utan? Glömmer och går vidare...

Det finns någon som man klickar med direkt. Som man tycker oerhört mycket om utan att man känner. Som man känner att man känner fast man inte känner. Fast man känner så mycket ändå. Som man bara vill vara med mer och mer och dela mer och mer med...Som man kanske inte vet hur mycket man tycker om förrän man nästan mister!...

Idag gjorde jag nästan det...Miste en sån vän. En så himla fin tjej!
Och mitt hjärta gick nästan i bitar när jag trodde att jag aldrig skulle få chansen.
Att säga. Att vara med. Att lära känna.Mer...
Jag hade tur...
HON hade tur.