Väntan...

Inget är som väntans tider.

Oavsett om man väntar på en väns bebis som ska äntra världen eller om man väntar på besked.
Just nu väntar jag på båda.

Det är svårt att finna ork och att orka dela när all energi går åt till att orka det som måste orkas. Just nu har vi i veckorna avslutat alla utredningar som gjorts kring vår Store. Han har det så tufft och hans liv är verkligen inte lätt att leva. Ej heller att leva i och med. Men, nu har det gjorts vad det kunnats. Han har genomgått ett ADOS-test och vi (mamman,pappan och bonuspappan) har genomgått en ADI-R. Nu väntar vi på besked och återkoppling och fortsättning. Klart är att problemen finns, men inte i vilken utsträckning. Och att vänta är tungt. Vi har väntat nog.

Just nu är det semester när man jobbar och jobb upp över öronen hemma. Särskilt som Lilla har kommit in i någon slags för-trots också. Som om vi inte vet att vi lever ändå.
Det som känns tungt just nu är att orken sinar. Att man inte orkar bry sig om något mer än det man måste. Orkar inte ringa folk. Orkar inte träffas. Orkar inte försöka, förneka, förställa...Så, till er som är älskade - förlåt. Förlåt att jag inte orkar. Jag tänker på er, ni finns i mitt hjärta och i varje andetag. Men just nu är det för tungt att orka dela allt med er och att ta del av allt ert. Jag har upp över öronen fullt upp med vårt. Med mig själv. Med honom. Och med oss. Förlåt.