Vill ha!!!

Kan man inte bara köpa? För nästan INGA pengar alls...? Och spara...? För kommande behov?!;) Den är så underbar så jag dör. I MÖRKGRÖN galon DESSUTOM!!!*suck*

Den om Sofie...

Jag saknar och längtar jag med!
Men allt som oftast är det lättare att förtränga. Tränga undan. Tänka om...på något helt annat.
Att låtsas omdirigera bara. Inte låta det komma. Slippa känna.
Som att hon inte finns.

Fast hon finns. Och klumpen blir större och tyngre för varje tanke som inte får komma till tals. Men det är lättare att tränga undan.
För jag har ännu inte accepterat och kunnat ta in. Att hon lever. Där! Och att jag får se och höra henne så sällan. Jag låtsas inte om allt vi kunde haft. Och allt hon missar. Och allt jag kommer att missa.
För det gör för ont!
Och jag orkar inte. det är för övermäktigt.

men visst längar och saknar och älskar jag!
Min stora modiga lillasyster. Down under.

Snart ses vi. Och jag anar att det kommer att bli ännu svårare. sen. När hon lämnar. Igen.
Men först ska vi ha henne här. En hel månad. Att älska. Och vara med.

En annorlunda resa...

Långtur i helgen.
Sedan Lilla skrek hela vägen till västkustens pärla som liten så lade vi ner bilåkandet och bytte mot tåg.
Nu gav vi det en ny chans.
Utrustade med en nyinhandlad bärbar DVD-spelare.

Resan gick kanon!
Inez tittade på film,sov och tittade på film igen.
Isak...han räknade ut hur många varv i minuten vindkraftverken snurrar.(!)
En annorlunda bra resa.

Vilken JÄVLA dag!

Slutade halv tolv i tron på att idag skulle det bli en sån där kvalitetsdag...
Ja...det gick ju åt pipsvängen innan det ens började.

Började med ett surt besked på jobb gällande våra helger. Sedan lämnades Isak till mig på parkeringen och vi åkte mot dagis. Väl där stod Lilla klar och klädd i dörren. Så bra,hann jag tänka...och även säga. Redo för leverans! Men...oj, ingen hade tagit henne på toa ELLER satt på blöja (som hon MÅSTE ha ute/vid transport i förebyggande syfte)! Oj, hon kissade ner sig OCh hela vinteroverallen (som var nytvättad). Hem och duscha henne. Lägga henne för middagslur. Trycka i mig och Isak lunch. Sen väcka Lilla som vägrade vakna och när hon väl gjorde var hon sur som ättika! Sedan sket hund(fan) på golvet.Första gången...

Barnen var allmänt rastlösa och bara tetades stup i ett. En ville se en film,en en annan...sen skulle det bytas,bråkas,försöka lekas...
Tänkte, vi tar en snabbis på stan. Ut med hund snabbt sen lämna ett par byxor som köpts för små. Affär 1 gick bra. En snabb tur på H&M bara också. Och där någonsatn spårade den redan jävliga dan ur HELT. Inez fick värsta trotsutbrottet och ville inte sitta i vagn, inte bäras,inte hålla fint i handen och gå. Bara rymmas och busas och springas. Och när jag satte stopp för det då brakade det loss. Hon skrek, ja, hon skrek jäklar i det.Hon skrek bara AJ och SLÄPP så högt hon bara kunde utan stopp. Däremellan lade hon till falsettvrål. Hela butikens kunder OCH personal intog freeze-position. Alla ville se vart oljudet kom från. Runt varje hörn stod häpna och nyfikna och skräckslagna människor att beskåda det som lät och kom närmare dom. Betala. Med skrikande unge. Jag behöll mitt lugn, sannerligen (MYCKET lättare med barn 2)...men det ingen kunde se var att jag under mina kläder dröp av svett. Sjöblöt och helt utsatt...Hemskt. Men jag gjorde det.

Och sådana dagar är jag gladare än glad att jag inte har tätt mellan barnen ELLER en bebis i en vagn som också skriker/bajsar på sig/vill äta eller måste något annat HÄR och NU och JUST PRECIS DÅ....

Och när jag väl kommit hem och insett att jag inte hade vare sig bakpulver eller ägg att steka planerade (!) pannkakor med,fick tänka om och fixa annan mat till vilda väntande ungar, då - då sket hund(fan) på golvet. Andra gången...

Och aldrig förr har jag tänkt tanken på att bara gå och ta livet av mig så tydligt.;)
En jävla måndag, med andra ord.

Som om luften gick ur...

Så kom vi till Barnhab. i tisdags. Som vi väntat på så länge.
Som hägrat och efterlängtats.
Som vi hängt upp allt på.
Det som hållt en vid liv...

Och de var änglar!
Och nu är vi där.
Och allt har bara öppnats upp.
Och allt ska bara börjas om och göras rätt.
Och de ska hjälpa oss med allt!
I 10 år...

Och kanske därför gick luften ur.
Jag blev dagen efter illamående och yrslig.
Precis som vid en panikångestattack.
På jobbet dessutom.
Och som om luften gått ur så har jag nu sovit och sovit i ett och ett halvt dygn.
Helt slut.
Som om luften gått ur.

Kanske är det en lättnad?
Kanske flera års väntan,förväntan,spänning,oro som släpper?
Kanske var det bara ett sammanträffande?

Och som jag läste just idag:
"Panikångest,depression och social fobi är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att man har försökt vara stark för länge..."

30-årskris...

Till 30-årskrisen hör att jag funderat på en tatuering...Ett tag.
Nu eller aldrig liksom.

Jag skulle isf vilja ha en väldigt vacker sådan.Som ett smycke.
Och den snyggaste jag vet sitter på en toksnygg och skitcool tjej.



Jag skulle kunna tänka mig hennes snirkliga halstatuering. Fast mycket,mycket mindre. Smalare. Och kanske typ körsbärsblomsknoppar istället för stora utslagna rosor. Och längre ner. Typ ända nere där axeln övergår till hals. Snirkligt fram mot axelns framsida. Långt in mot halsen. Som ett smycke.





Det är ju bara det där att den är för evigt OCH gör ont...

Hästpojken

Fick av E. igår och började läsa idag.
Har sett filmen och den är jättefin...och tung.
Även om så mycket skiljer oss åt är det de få gemensamma bitarna som träffar rakt in i hjärtat. Och det gör det hela väldigt läsvärt...

Tillstymmelse till inblick...

Om man vill få en inblick.
En liten,liten tillstymmelse av inblick i hur det kan se ut.
Hos oss. Och hos många andra med liknande problem...
Då tycker jag att man ska se "Till vildingarnas land" (...som för övrigt även är en väldigt vacker film)...

När han blir så där...

När han blir så där...att han får ett utbrott.
När han kastar sig av och an. Likt en vilde.
Slåss. Rivs. Sparkas. Skriker.Gråter.Bits.

Han blir så där. Ibland.
Inte ofta, men regelbundet.
Han bara måste få det ur sig. Visa att han inte kan hantera det.
Att det blir övermäktigt. För mycket.För jobbigt.
Förändringen. Ändringen. Det som är utöver det normala,vanliga.
Det han inte förstod. Det som blev fel. Det han inte kan uttrycka...Med ord.

Jag tror det är därför, men jag vet inte varför.Men han blir så där.

Och när han blir så där då mår jag så där.
Det får mig att känna mig som världens sämsta.
När jag måste hålla fast. Hårt. Så han inte skadar sig,skadar mig...
Och han är stark nu. För stark...
Och jag blir besviken, på honom och på mig.
Och jag blir ledsen,uppriven,förstörd!
Och mitt hjärta går i tusen bitar.

För att han har det som han har det.
För att han inte är som de andra pojkarna.
För allt han inte klarar och kan.
För allt han aldrig kommer att kunna,för allt han aldrig kommer att kunna vara.
För att han måste stå ut med sig och jag med mig.
Och vi med oss.
Och vi med det.
Men mest för våra hjärtan går i tusen bitar. Hans med!

Och värst av allt är det när det finns någon mer här.
Och man skäms.
Och skräms.
Och man bara hoppas att de inte kommer in och ser.
Det är illa nog att de hör.
Att de önskar sig bort.
Och vi med...

Och ångesten blir så stor...för allt vi inte kan bli.

Ett annat sätt att tänka...

Han tänker ju så annorlunda.
Ibland så det förvånar.
Ibland så det gör ont i hjärtat.
Ibland så mycket mer logiskt.Egentligen.
Och ofta bokstavligt...

Ofta också väldigt underhållande.
Och rakt.
Som idag.
På min namnsdag.
När jag utbrister vid hemkomst att jag fått TRE sms med alla "Grattis på namnsdagen!", säger han, likt som ett svar:
- Jaaaa...VARSÅGOD!

Inte ett tack,som svar tycker han.
Utan ett varsågod.:)

Godnattprocedur Aspie-style...

Mamma: - Godnatt!
Son: - ...Godnatt.
Mamma: - Sov så gott!
Son: - Ja!
Mamma: - Vi ses i morgon!:)
Son: - ......Jaha!?

Frisk luft och sol

3 timmar utomhus.Vid havet.
Med överbliven hemmagjord pizza och god dricka.
Lite mörk choklad efter det.
Lite lekplats och lång promenad.
Invigde den "nya" vagnen - en Emmaljunga scooter:

Ett riktigt fynd och en riktig pärla att köra nu när det är lite "tuff" terräng.
500:- spenderade vi på en skitig vagn som bott i ett garage.
En kvälls slit senare så är den nästan som ny!
Och Lilla åkte som en prinsessa och sov som dito...

Men iaf - 3 timmar senare, vid en laptop och med en kopp kaffe, är man som ny i huvudet, men som en överkokt spagetti i kroppen...

Vill ha!!!

Vet inte hur den luktar, men vill ha:



Behöver också ansiktsrengöring,ansiktsvatten,ansiktskräm och en annan slags syra-gel till ansiktet. Allt är slut!På samma gång...Skit!
Dessutom skulle det inte skada med en ansiktsbehandling på salong

Och jag skulle behöva gå till frisör-Jessi och fixa mitt hår/utväxten...
Och när jag ändå varit där måste jag köpa den där braiga färginpackningen..

Oj...vad dyrt det blev