På hemmaplan...

Så...Nu är vi hemma igen!
Det har varit superskönt på alla sätt och vis att vara iväg.
I Värmland blev allt så himla mycket tydligare...
Allt tvivel och all sten i magen har bara försvunnit.
Än en gång blev allt så klart, så tydligt - så självklart!
Det är verkligen med Erik jag vill vara. Jag vill gifta mig.Vara en del av hans knäppa familj.Vara med honom och vår familj både där OCH här. Jag förstår verkligen inte mig själv ibland. Allt är ju egentligen så uppenbart...

Men...Barnen skötte sig exemplariskt på resan - både dit och hit.
Trots att vi rest i 12-timmars perioder. Stor eloge!!!
Vi hade en rese-vagn till Inez som vi fått låna (tusen tack för det!).
Det var supersmidigt och hon sov i den lika bra som hon sover i sin egen...
Skönt var även att Inez knappt alls var rädd för sina släktingar! Det gick över all förväntan och bra!

Vi har bara tagit det lugnt. Isak har stormtrivts med att vara på landet, i skogarna.
Första dagen där såg vi honom bara vid måltiderna!
Han har haft så himla kul!
Det är då man får ångest för att man vill in till stan. Till lägenhet.
Det är på landet han hör hemma! Det är uppenbart...

En dag var vi in till Arvika, som är närmast och största stad. I Arvika fattar man inte vad folk säger - värmländska är sjukligt fult och på gränsen till mer oförståligt än bonnigaste skånskan. Slutar aldrig förvånas! I Arvika finns det heller inte en enda snygg människa att titta på. Alla är som förrymda från en svunnen tid. Det är helt otroligt! Det är som att resa flera år tillbaka i tiden.
Samma fenomen om man åker tåg norr om Göteborg. Fram till Göteborg var det standard och modernt. Efter Göteborg var det gamla, skitiga tåg. Sådana som fortfarande låter "ka-dunk, ka-dunk" när de tuffar fram...

Fast, en sak är skönt. Där, norröver, finns det inte den stressen som är så påtaglig här. Det blev väldigt tydligt idag när vi kom hem till Skåne. Gud! Det var nära till panik-ångest! Vilken skillnad! Inte konstigt att Isak mår som han mår, och är som han är, och har de problemen som han har. Inte konstigt att jag konstaterat att jag sover bäst i ladugården i Glava. Det är lugn. Och ro. Och skog.Och tyst. Och...skönt!!! Jag hann nästan inte bli skogstokig. Lappsjuk. Få hemlängtan och sukta efter det sociala. Att se folk. För himmel - så skönt vi haft!

Tänk att en sån liten resa kan ge så himla mycket!


Det finns jättehärliga bilder att se på http://bilddagboken.se/ Ni som vill se (som inte kan)- säg bara till så får ni lösenord och användarnamn!